min gamla lya

Jag kan sakna min gamla lägenhet ibland. Inte så att jag vill flytta tillbaka på något sätt, för jag var klar med det livet. Men det var trots allt min lägenhet, innanför de väggarna bestämde jag hur livet skulle levas. Och missförstå mig rätt, men det är det jag kan sakna. När jag fick mina galna infall fanns det ingen som kunde stoppa mig (ibland på gott och ont (!)).

Mäklarbilder från Riksmäklarna i Uppsala

Min förra etta, min pärla, var precis så som jag ville ha den. Och det jag måste komma i håg att det var när jag sålde lägenheten. När jag flyttade in låg det orginalplastmattor i tre nyaner av grått, skitiga fula väggar osv osv. Det tog ju tre år att få den i det skick jag ville. Med fondväggar, målade partier, det rutiga golvet i köket...

Och jag tror jag har lite svårt för just det, att ha gått från något som var så jag, något jag kunde, till något helt nytt (en ny fas i livet). Fast samtidigt vore det ju tråkigt om det blev precis rätt, direkt. Nu flyttar jag runt saker, känner av och bekantar mig med mitt vårt nya hem. Och när jag känner mig för bekväm, då hoppas jag att livet bjuder på nya äventyr.

/C.